/

Måndagsfredag

Det bästa med skiftarbete är att man kan vakna upp till en typisk måndag där man på jobbet exempelvis välkomnas av en medicinvagn som olämpligt nog i bästa måndagsanda gått i baklås. För att ens kunna börja sin jobbmåndag måste nån alltså borra sig in i åbäket till vagn vilket leder till försenad medicinutdelning och noll tid för frukost. Trots en måndagsmorgon som ovan så kan alltså den skiftarbetande sjuksköterskan jobba sig igenom dagen för att sedan gå hem och ta fredag med två lediga dagar framför sig. Och det var precis vad jag gjorde, så nu är det HELG!!

/ Livet i allmänhet / The småbarnsår /

Puré vs blw och barn som inte vill äta

Jag såg under morgonen ett inslag från nyhetsmorgon som handlade om barn som inte vill äta och kände igen mig en smula. Jag tänkte därför att jag skulle dela med mig lite av våra "barn och mat upplevelser" nu när vi provat att introducera mat på två olika sätt till våra två barn.
 
Ni som hängt med i bloggen har ju även hängt med i mitt tjat om att storbarnet är en mathatare av rang. Vi har därför många gånger varvat oro med frustration och provat diverse metoder för att få i henne mat t.ex film på datorn samtidigt som hon blir matad för att försöka få bort fokus från själva ätandet. Med Leia har vi alltså kört på ganska hårt med puré och burkmat från strax före fyra månaders ålder och ganska snabbt fasat ut ersättningen mot riktiga måltider och i korta perioder har detta fungerat riktigt bra. Ibland har vi även låtit henne äta själv i form av plockmat men så fort hon inte verkat vilja ha den maten gått tillbaka till puréer igen. Vi har varit minst sagt desperata i våra försök att få henne att äta och antagligen trugat lite väl mycket. Resultatet av trugande är ju som bekant sällan positivt och det i kombination av täta infektioner mellan 1 och 2 års ålder har gjort att barnet ibland levt på nyponsoppa och mariekex i veckor, och välling såklart. Jag kan inte med ord förklara hur skönt det varit att ha vällingen och veta att hon åtminstone ätit sig mätt två gånger om dagen. 
 
Strax efter att Leia fyllt ett år var det helt kört med matning, hon öppnade helt enkelt inte munnen längre, så från den dagen kunde vi inte annat än att bara erbjuda mat och låta henne själv välja om hon skulle stoppa den i munnen eller inte. Oftast gjorde hon det inte, men vi började mer och mer inse att vi inte hade så mycket att säga till om i den här frågan. Även om vi inte alltid oroat oss över om hon fått i sig nog med näring eller inte så har det varit otroligt frustrerande med ett barn som varit på sitt sämsta humör så pass stora delar av dagen BARA för att blodsockret är typ noll på grund av fasta sen morgonvällingen. 
 
Många gånger har det fungerat bäst att bara ta med några korvbitar eller lite kall pannkaka ut i lekparken där pressen förmodligen inte blir lika stor som när man ska sitta ner tillsammans vid matbordet och förväntas äta allt som ligger på tallriken. Det har även blivit en hel del äta framför tv:n eller springa runt med en flaska yoghurt eller smoothie att sippa på. Och tacka vet jag bjudbananen på ica, där har det ätits många mellanmål kan jag tala om. Man kan helt enkelt säga att vi släppt kontrollen helt och bara varit glada över att det slinker ner nåt emellanåt. Vårat motto har blivit NOLL fokus på mat och ätande, alltså varken tjat eller beröm, mat är bara mat och ingen är mer eller mindre duktig av att äta lite eller mycket.
 
Sen kom lillebror och vid fyra månaders ålder började vi prova lite gröt och puré då och då. Trots att jag hade önskat mig ett matglatt barn den här gången så verkade han föga intresserad av puréer och att bli matad. Då bestämde jag mig för att vi måste prova något nytt den här gången, jag ORKAR inte gå igenom det här en gång till. Det var då jag kom att tänka på BLW (baby led weaning) alltså att barnet själv vänjer sig av med flaskan eller bröstet och fasar in maten i sin egen takt. Vi provade detta även med Leia men övergick snabbt till puréer igen då det inte fungerad klockrent från start. Den här gången kände jag mig dock lite mer motiverad och gick all in.
 
Sagt och gjort så har vi från att Elliot blev 6 månader serverat mat i greppvänliga bitar och låtit honom undersöka den på sitt eget sätt. Han har helt enkelt fått äta själv från början och vi har skippat puréer nästan helt och hållet. Därmed har det huvudsakliga näringsintaget kommit från ersättningen ganska länge. Mottot inom BLW är nämligen "food before one is just for fun".  Alltså det kommer ta lååång tid innan barnet äter sig mätt på en portion mat då de i princip lär sig tugga innan de lär sig svälja och själva leken med maten under lång tid kommer före ätandet om barnet får ta det i sin egen takt. Eftersom jag inte ammat så har jag dock aldrig känt mig stressad med att trappa upp maten.
 
Med Elliot har det varit en rolig matresa istället för plågsam som för Leia, han har verkligen fått undersökt och lekt med maten och på så sätt byggt upp en lust för ätandet. Han har även blivit serverad i stort sett samma mat som resten av familjen från början = sååå mycket mindre jobb för kocken, och man slipper känna att man gjort en massa jobb i onödan som när man kokat och puréeat barnmat som sedan bara hamnar på golvet i alla fall. Nu när lillen fyllt ett år så äter han ibland som en vuxen karl och helt på egen hand, man märker verkligen att han gillar mat och provar gärna nya saker. Självklart kommer det dagar då han inte är lika sugen men med erfarenheten vi nu har rycker vi bara på axlarna och gör ingen big deal av det.
 
Leia äter bättre ibland hon med men Elliot äter överlag helt klart mer än sin storasyster nånsin gjort. Det enda jag ångrar bittert är att vi inte var lika insatta i blw:andet redan med Leia så att hon kunde fått en bättre relation till mat redan från scratch.
 
Ett långt och lite svammligt inlägg. men som slutsats vill jag bara säga att jag är såld på BLW-metoden och är helt övertygad om att den ger mer matglada barn.

/

Hej från höstmörkret!

Det var några dagar den jag skrev ett inlägg nu. Vi har liksom haft fullt upp med att jobba, ta hand om snoriga, trötta barn och försöka få nån timme sömn här och där. Hösten är här med råge nu, kallt och mörkt och man måste klä på barnen så mycket kläder att ettåringen knappt kan gå och då ramlar på ansiktet cirka en gång i minuten. Treåringen vill fortfarande inte ha vantar men fryser om fingrarna så att hon blir ledsen efter ett tag. De vaknar ju fortfarande senast 05:00 varje dag de där ongarna så det nytillkomna mörkret gör att det känns som att man är uppe mitt natten och tittar på dinosaurietåget, biet maja eller nåt annat man gärna vill somna ifrån. Somnar man kan man dock vara säker på att vakna av ett gallskrik från nåt av barnen då de gärna försöker slå ihjäl varandra så fort de får chansen.

Nu är det bara sisådär 7-8 månader kvar innan vi slipper mörkret och vinterklädsterrorn igen...yay!