Mamma Malin

Nu börjar vi närma oss fyra veckor som föräldrar...fyra väldigt turbulenta veckor. Man tror att man är förberedd på vad det innebär att bli mamma men sen när barnet väl kommit så vänds allt upp och ner...åtminstonen var det så för mig. 

 

Jag är otroligt nöjd med själva förlossningen och ser det verkligen som en positiv upplevelse, jag är glad att jag fick gå igenom detta och slapp kejsarsnitt. För min del var jag nog så fixerad vid förlossningen att jag trodde allt skulle kännas bättre så fort den var över...men tydligen blev det värre då. Min förlossning startade ju på natten (som det oftast gör) vilket betydde att när Leia var född hade jag varit vaken i ett dygn. Sen kunde man ju inte direkt lägga sig ner och sova när hon kommit för då var man så uppspelt över allting. Jag trodde sedan att jag skulle klara mig bra ensam med Leia på BB under natten så David åkte hem och sov...men hade jag vetat hur den natten skulle bli hade han aldrig fått åkt hem.

 

Amningen var jättetrög i början och Leia förstod inte riktigt hur hon skulle göra så jag var ständigt orolig över att hon inte fick i sig mer än några droppar mjölk det första dygnet trots att alla barnmorskor sa att det räckte gott och väl i början. Natten på BB skrek hon större delen av och så här i efterhand så förstår jag att hon antagligen var hungrig för hon skriker bara på det sättet när hon vill ha mat. Vi delade även sal med en annan nybliven mamma så när inte Leia skrek så skrek istället den andra bebisen eller så skrek de i kör. Hela natten var jag så trött och utmattad både av sömnbristen och efter förlossningen...det gjorde ont att ligga, stå och gå...det enda sättet att få Leia att sluta skrika var att vara uppe och gå med henne, samtidigt var jag så trött att jag trodde jag skulle svimma. Det kanske blev totalt en timmes sömn den natten.

 

När sedan David kom tillbaka på förmiddagen satt vi bara och väntade hela dagen...anledningen till att vi var kvar på BB var att jag skulle få amningen att fungera och att vi skulle se att Leia kissat. Jag tyckte dock inte att jag fick nåt stort stöd med amningen så vi åkte hem så fort det bara gick och var hemma framåt kvällen...detta räknades som tidig hemgång eftersom förstföderskor oftast ligger kvar två nätter på BB. Jag ville dock bara hem för det var bara konstigt att vara där bland massa andra människor på en sjukhusavdelning och maten var ju inte skitgod...så länge jag och Leia var ensamma fick jag heller inte nån ro att äta eftersom hon var ledsen större delen av tiden och endast ville vara i famnen.

 

Så fort vi kom hem så var både jag och Leia mycket lugnare men fortfarande var det ju en helt ny människa vi hade med oss hem som vi inte alls kände och som inte kände oss så allt var så himla ovant i början. Det var svårt att läsa hennes signaler och svårt att veta hur man skulle trösta henne och tillgodose hennes behov. Det var även svårt att veta hur man skulle sova på natten eftersom hon bara sov när hon fick ligga på min eller Davids mage och amningen var fortfarande lite trög.

 

Amningen var något som var otroligt jobbigt första veckan...eftersom hon inte tog nåt bra tag så var vi tvungna att använda amningsnapp vilket i och för sig gick bättre men amning över huvud taget var otroligt tidskrävande, söligt och smärtsamt. När mjölken väl rann till ordentligt på tredje dagen blev brösten otroligt svullna och knöliga och gjorde ONT...fick nästan lite feberkänningar...den värsta svullnaden gick sedan tillbaka lite men det fortsatte att vara obehagligt, svullet och ömt speciellt när man inte ammat på ett tag och jag var livrädd för att få mjölkstockning. Försökte pumpa lite emellanåt för att lätta på trycket samt för att det gjorde så ont att jag höll på att smälla av när Leia ammade, men jag fick ut så små mängder av pumpningen så det var ingen idé att hålla på. Efter att mjölken runnit till så slutade det heller aldrig att rinna utan jag och allt jag kom i kontakt med var ständigt dränkt i mjölk och jag var tvungen att sova med bh eller inlindad i en handduk, båda alternativen var otroligt obekväma. Leia ville även amma precis hela tiden och ändå kändes det som att hon aldrig blev mätt och nöjd. Nattsömnen blev därmed uppstyckad i timmar eller halvtimmar.

 

Det hade nu endast gått en vecka och jag var redan less på amningen så jag bestämde mig för att delamma och ge ersättning nån gång om dagen...efter ytterligare en vecka övergick dock detta till att endast ge ersättning och för mig var detta ett av de bästa besluten jag tagit sen Leia kom. Hon blev en helt annan bebis...det var så skönt att se hur nöjd hon blev efter att ha ätit och nu äter hon var annan till var fjärde timme istället för konstant och hon får helt enkelt äta tills hon själv säger ifrån. Kanske hade amningen gått bättre om jag varit mer förberedd på hur mycket jobb det faktiskt krävdes men jag står fast vid att detta var ett bra beslut för både mig och Leia.

 

Något annat jag inte var beredd på var hur hormoner och sömnbrist kan påverka i början...de två första veckorna var inte alls mysiga och vi var inte alls så där lyckliga som man hade föreställt sig. Istället var jag oftast ledsen utan direkt anledning, otroligt rädd för att göra nåt fel eller att inte räcka till eller för hur jag över huvud taget skulle kunna vara mamma, rädd för att inte ge tillräckligt med mat, eller att ge för mycket mat, för att hon kissade/bajsade för mycket eller för lite, rädd för att hon inte skulle sluta skrika etc etc. Förutom detta hade jag samtidigt separationsångest från mitt gamla liv, vilket jag inte trodde att jag skulle ha.

 

Sakta men säkert har vi dock börjat lärt känna varandra allihopa och fått lite kläm på hur vi ska hantera Leia och läsa hennes signaler. Nio gånger av tio när hon är ledsen så är det hungern som spökar och ibland är hon bajsnödig, övertrött eller uttråkad, men oftast skapligt nöjd. Hon har även börjat sova mer på nätterna (äter varannan till var fjärde timme dygnet runt) och somnar oftast om efter matning, hon sover fortfarande i våran säng men så får det vara nu, hon ligger åtminstone själv på sin egen kudde. De första två veckorna sov jag inte många timmar och höll mer eller mindre på att bli galen...den sortens sömnbrist är inte att leka med...så nu försöker jag att till största delen fokusera på sömn och mat för både mig och Leia och helt enkelt acceptera att livet inte blir mer spännande än så de närmaste veckorna.

 

Nu så här efter nästan fyra veckor när sömnen börjar rätta till sig och mjölken sinat i takt med hormonerna så börjar det kännas riktigt härligt att vara mamma och jag blir mer och mer kär i denna lilla varelse för varje dag, men vägen hit var jobbigare än vad jag hade föreställt mig. Jag förstår vad som menas med babyblues nu kan man säga och jag har fått en oerhörd respekt för ensamstående föräldrar. Själv hade jag aldrig klarat dessa första två veckor utan David. Nu när den värsta chocken lagt sig börjar dock myset infinna sig och vi kan äntligen börja njuta av att vara föräldrar. Jag önskar bara att jag hade vetat innan hur vägen hit kunde kännas så att man hade varit mer förberedd och kanske kunnat hantera situationen annorlunda.