/

Resan

Ja det är alltså nu pappas resa tagit slut och vi som är kvar börjar våran. Även om jag vetat ett tag nu att han faktiskt skulle försvinna så har det inte gått att föreställa sig hur det skulle kännas förrän nu när vi är där. När han varit sjuk så har det alltid varit så skönt att bara veta att man kunnat ringa eller hälsa på och att han funnits där, det har varit en lättnad att bara får höra rösten.
 
Nu helt plötsligt känns allt så tomt och det finns för tillfället inget som kan få det att kännas bättre, jag antar att det enda som hjälper är att dagarna får gå. Just nu är allt så färskt, det var ju bara några dagar sedan vi sågs, även fast han var så sjuk så var han sig själv in i det sista så jag behöver inte minnas honom på nåt annat sätt. Minnena av min friska starka pappa krockar nu med bilden av hans tomma skal i sjukhussängen och min hjärna arbetar fortfarande för fullt för att fatta vad som faktiskt hänt och vad det innebär. Det är jobbigt att tänka på honom och vara konstant ledsen samtidigt som det är jobbigt att tänka på något annat eftersom jag vill tänka på honom, jag känner mig redan rädd för att minnena ska blekna.
 
Idag känns det i alla fall en gnutta bättre, vi har varit på fonus och planerat det mesta inför begravningen, skönt att få sånt överstökat. Har även varit till pappas hus för första gången sen han försvann ifrån oss, det känns faktiskt både sorgset och skönt att vara där, som om att han fortfarande är närvarande.
 
Imorgon ska vi skåla in det nya året och då blir det en skål för pappa också och vi håller tummarna för att nästa år blir ett bättre år.
/

Godnatt pappa!

Idag kom då dagen då det oundvikliga slutligen hann ikapp oss. Vår fina, älskade pappa och morfar somnade under dagen in efter att ha kämpat mot cancern under hösten och vintern. För kämpa det gjorde han verkligen in i det sista, tänk att han var jultomte för bara några ynka dagar sedan och jag kramade om honom för sista gången på juldagen och nu finns han inte mer, i alla fall inte på jorden. Nu lever han vidare genom oss och våra minnen av honom, vi tröstar oss med alla dessa minnen han gett oss och allt vi bär med oss som vi fått av honom under åren. Jag är så ledsen för att mina egna barn aldrig kommer få ta del av sin morfar på samma sätt som jag fick, men precis som han själv sa så är det nu min uppgift att föra vidare alla kunskaper och lärdomar jag fått av honom, jag önskar att jag inte behövde men tyvärr så får man inte alltid välja. Jag ska ändå göra mitt bästa.
 
Godnatt älskade pappa, vi ses på andra sidan!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
/ Leia 1-2 år /

Och så var hon äntligen hemma igen...