Idag har jag och lillebror varit och besökt våran pappa på sjukhuset. Eftersom han själv inte är pigg nog att komma hem i helgen och vi längtar efter honom så fick vi helt enkelt åka dit istället. Att se någon man bryr sig om må så dåligt är såklart jobbigt, samtidigt är det väldigt skönt att vara nära. Jag gjorde dock vad jag kunde genom att vara en besvärlig anhörig och ifrågasätta alla ordinationer, tala om för sjuksköterskan vad som bör tas upp på ronden osv. Helst skulle jag sitta med på ronden själv, känns frustrerande att jag inte har nån riktig koll på det medicinska när man är van att ha stenkoll på sånt där i sitt eget jobb. Jag får helt enkelt nöja mig med att vara en så pass besvärlig anhörig att de inte vågar göra fel.