/ Elliot 0-6 månader / Gravid med Elliot /

När lillebror kom till världen

Den här gången började det med att jag hade förvärkar redan på söndagkväll som klingade av under natten. Detta var såklart sjukt frustrerande och fortsatte både på måndagen och tisdagen men avtog fortfarande i vila. Så när jag på onsdag morgon den första oktober i vanlig ordning klev upp vid sexsnåret med smulan tog jag ingen notis om att magen satte igång med halvonda sammandragningar igen. Den här morgonen var det dock lite mer drag i "förvärkarna" som jag fortfarande trodde det var så jag fick snart väcka David så att han fick ta smulan medan jag tog två alvedon och parkerade mig i badkaret under den närmaste timmen. Att bada kändes skönt men smärtan släppte inte utan  fortsatte komma med skapligt jämna mellanrum. Jag gick upp och klädde på mig samtidigt som jag började få mer och mer ont. Vi bestämde snart att David fick sköta lämning på föris och sedan jobba hemma för säkerhets skull. Jag förvarnade även barnvakten och förlossningschauffören det vill säga mamma och bror. Fortfarande vågade jag knappt tro att det verkligen var på riktigt den här gången men det dröjde inte länge tills jag var tvungen att stanna upp och andas mig igenom varje värk. Ungefär vid det hör laget började vi fixa iordning den medhavda matsäcken pga litar ej på att landstinget levererar på den fronten Och när klockan blivit strax efter 11 på förmiddagen bestämde jag mig för att slå en pling till förlossningen som välkomnade mig in. Vid det här laget hade jag cirka två värkar på tio minuter och nu började det göra riktigt ont.
 
Bror kom strax efter detta och skjutsade in oss till förlossningen och när klockan var 12 så fick vi komma in på ett rum. Där lämnade jag urinprov och fick ligga med CTG i ca 20 minuter och vid 12:30 blev jag undersökt av min barnmorska. Vid denna första undersökning var jag öppen 6 cm, YES! vi får stanna! Vi fick ett eget förlossningsrum nu och jag kände mig fortfarande skapligt lugn. Värkarna gjorde riktigt ont vid det här laget men var hanterbara, därför frågade jag efter ett gåbord (eftersom det kändes bättre att ta värkarna ståendes) och planen var att kunna gå runt lite med det.
 
Jag kom dock aldrig så långt med det där gåbordet utan blev mest ståendes bredvid sängen där jag hängde över gåbordet och gungade vid varje värk. 13:10 bad jag om lustgas då värkarna nu kom så tätt att jag knappt fick vila mellan dem. Lustgasen höjdes ett par gånger under närmaste halvtimmen sedan var jag tvungen att lägga mig ner i sängen då det blev för jobbigt att stå, det var svårt att avgöra om lustgasen hjälpte mot smärtan men det var skönt att andas i masken då andningen kändes mer kontrollerad. Tanken slog mig att det skulle vara skönt med ryggbedövning men samtidigt kände jag att hela förloppet gick så pass fort framåt att det inte skulle vara nån idé, snarare jobbigare att behöva ligga stilla för att få bedövningen. Sen tänkte jag att det gick ju bra utan sist så jag körde på. Under tiden jag låg ner i sängen så var barnmorskan otroligt duktig på att underlätta för mig genom att trycka på höfterna och massera på olika ställen.
 
Smärta! Masken kunde inte hållas hårt nog mot ansiktet.
 
Mellan klockan 13:30 och knappt en timme framåt blir jag alltså liggandes i sängen med lustgas som smärtlindring och nån stans här konstateras att jag är öppen alla tio centimetrar, äntligen! Enligt förlossningsjournalen startar nu krystvärkarna och klockan är 14:24. Fyra krystvärkar och tio minuter senare, alltså klockan 14:34 den 1:a oktober kommer lilla Elliot ut med båda händerna mot ena kinden, 4075 g, 50,5 cm lång och helt perfekt. Både jag och David blev nog förvånade att han kom ut så snabbt, men det var otroligt skönt att slippa smärtan såklart. Jag fick några bristningar som var tvungna att sys bara för att han kom ut med händerna samtidigt men det var inte så allvarligt. Från första värk så tog hela förloppet cirka 8 timmar.
 
Trött men lycklig
 
Det som var häftigt med den här förlossningen jämfört med den förra var att jag den här gången kände så tydligt hur bebisen jobbade sig neråt i förlossningskanalen mot slutet och vid krystvärkarna kändes det även då exakt vad som hände och när han var på väg ut. Det var en upplevelse att kunna vara så pass närvarande under hela förloppet, förmodligen på grund av att jag var utvilad till att börja med och inte behövde kämpa på samma sätt som förra gången då allt gick så fort nu. Mitt minne av första förlossningen var att det var så otroligt svårt att krysta och jag fick ta i så mycket att jag trodde att mitt huvud skulle explodera. Den här gången däremot behövde jag knappt ta i alls utan kroppen liksom skötte det där själv och det var superlätt att hitta rätt teknik.
 
Förutom att det gjorde svinigt ont som förväntat så är jag supernöjd med förlossningen, det kunde inte gått bättre.
 
 
Välkommen till världen lilla Elliot
#1 / / Lovisa:

Men åh, bööl! Hormonbomber kan inte läsa sånt här ;) Så himla häftigt att kroppen är så fantastisk! Är ju precis sådär man vill att en förlossning ska gå till! Sjukt bra jobbat, powerwoman!! KRAM!

#2 / / helena Greppe:

Så stort och fantastiskt att föda sina barn och att få se dem växa upp! Inget annat i livet slår det. Varje utvecklingsfas är en överaskning och visst kommer sömnbrist och utmaningar men det glömmer man fort. Det är ju inte själva barnen som är jobbiga utan alla måsten runt omkring som laga mat, städa, tvätta, jobba osv- önskar er mycket kärlek/ mormor