Mamma Malin

Efter en tung eftermiddag med kinkig bebis och rastlös tvååring så var det så jäkla skönt när David äntligen kom hem och frågade om inte jag skulle ta och gå till gymmet. Alltså jag har ju hört att man inte ska se träning som ett måste utan som en belöning men det är inte förrän nu som jag fattar vad som menas med det. För numera ÄR det verkligen en belöning att få lämna hemmet en timme och jobba upp lite endorfiner för att sedan komma hem som en ny människa.

 

Efter mitt träningspass la jag märke till en tjej som stod och sminkade sig efter att ha tränat och duschat (klockan var då kanske halv sju på kvällen). Min första tanke var instinktivt att det var jättekonstigt att sminka sig så sent på kvällen, ända tills det slog mig att det faktiskt funnits en tid även i mitt liv då jag gjorde annat än att titta på bolibompa och såsa runt i pyjamas efter klockan 18. Alltså det känns som att livet före barnen varit en dröm, så jäkla avlägset nu när man drunknar i bajsblöjor och är lika trött när man vaknar som när man går och lägger sig. Småbarnstiden är verkligen ingen dans på rosor, så mycket kärlek och så mycket slit, ibland känns livet bara som en lång att-göra-lista, det är då det är extra skönt att få gå och träna och släppa på lite spänningar. Har man tur så kanske man lyckas jobba upp lite flås och muskler på köpet.