Mamma Malin

Trodde nästan aldrig att jag skulle få skriva en sån rubrik....men...till slut händer det!

Det började i fredags den 5 oktober med sammandragningar under större delen av dagen, under ungefär en veckas tid innan detta hade jag haft lite halvregelbundna sammandragningar och molvärk i magen av och till men detta kändes annorlunda. Sammandragningarna höll i sig och började kännas mer och mer som svag kramp i magen och under kvällen kom de med ca 6-10 minuters mellanrum medan jag satt och tittade på tv och fick successivt börja koncentrera mig mer och mer på smärtan som tilltog och verkligen andas mig igenom värkarna som det ju faktiskt var även om jag inte vågade tro det.

 

Med skräckblandad förtjusning gick jag och David i alla fall och lade oss i sängen med hopp om att få sova lite, jag var helt övertygad om att detta skulle ta lång tid eftersom det är första barnet eller kanske rent utav bara avta igen.

 

Det blev dock inte nån sömn utan låg och klockade värkar som bara gjorde mer och mer ont och kom oftare och oftare, rätt som det var så hade värkarna gått från att komma med 10 minuters mellanrum till cirka 2 minuters mellanrum på ungefär en timme, då skulle jag bada tyckte jag...satt i badet ungefär två minuter sen var jag tvungen attt ringa förlossningen.

 

Strax efter klockan två på natten väckte vi min bror som skulle köra oss och vi var äntligen på väg. Vid det här laget klarade jag knappt att stå upp när värkarna kom.

 

När vi kom in till förlossningen fick jag lägga mig i ett observationsrum med ctg som skulle pågå i en halvtimme innan jag skulle bli undersökt. Efter 10 minuter ringde jag för att fråga om jag kunde få lustgas för jag trodde jag skulle dö, så barnmorskan undersökte mig och jag var öppen 5 cm och vi fick alltså officiellt stanna för att föda och fick komma in på ett förlossningsum.

 

Jag började med lustgas...kände ingen skillnad alls...blev uppmanad till att vara uppe och gå eller att sitta på pilatesboll...jag kunde knappt stå på benen men tog mig upp på en pilatesboll...kände nästan genast att det började trycka på neråt och David fick hämta barnmorskan som undersökte mig igen (hade väl gått cirka en timme sen första gången). Jag tänkte precis ge upp och be om smärtlindring när hon säger att jag är öppen 9 cm och att det bara är en kant kvar...alltså försent för smärtlindring.

 

Jag ligger nu på sängen och känner att jag nu inte längre kan kontrollera min kropp utan den sköter sig liksom själv och när värkarna kommer vill man inget hellre än att trycka på. Plötsligt tar barnmorskan ifrån mig lustgasen och säger att jag måste vara pigg i knoppen nu, det var väl lika bra för det hjälpte inte ett smack tyckte jag. Själva krystvärkarna tog längre tid än jag hade väntat mig och det var otroligt svårt att krysta "rätt"...fick ta i så att jag trodde jag skulle spräcka nåt blodkärl i hjärnan. Det var tur att man fick bra coaching av barnmorskan och undersköterskan annars hade jag aldrig pallat att trycka på det där viset.

 

Till slut kändes det som om jag hade krystat i en evighet utan att nåt hände...varje gång de skymtade bebis vid en krystvärk åkte hon genast in igen...snopet...började nästan tappa hoppet och orken. Då börjar plötsligt barnmorskan prata om att hämta doktorn, sugklocka och värkstimulerande dropp...då jäklar vaknade jag till...jag ville inte ha nån jäkla sugklocka inblandad...två värkar senare var hon ute och smärtan försvann.

 

Det som gjorde absolut minst ont var när hon kom ut, det som jag hade fruktat mest, värksmärtan var däremot vidrig...gjorde mest ont i magen men mot slutet "brann" det även mot ryggen och höfterna.

 

Sen låg hon plötsligt på min mage och allt var över, klockan hade nu hunnit blivit 06:23 på lördagsmorgonen den 6:e oktober. Vi var på förlossningen ca 4 timmar innan hon kom ut. Sedan sov jag ensam med Leia på BB en natt och på söndagen fick vi äntligen komma hem.

 

Så här i efterhand har jag ändå en positiv upplevelse av förlossningen, den gick fort och jag slapp ta beslut om smärtlindring vilket jag egentligen inte ville ha. Jag slapp även förlösas med instrument och sprack lite lagom mycket (kan fortfarande gå på toaletten utan större problem). Jag kommer dock ihåg att jag tänkte där och då att jag aldrig ville göra om det...men vi får väl se...