/ Leia 6-9 månader /

Lika länge på utsidan som på insidan

Idag blir lillsmulan NIO hela månader och har därmed varit på utsidan av magen lika länge som på insidan, förutom att hon ville stanna inne nästan två veckor extra då.
 
Det känns inte längre som att det är en bebis som vi har här hemma utan ett ytterst viljestarkt och aktivt litet barn som hatar att sitta still och älskar att stå eller gå med gåvagn eller med hjälp av två vuxenhänder. Hon är snabb som en liten vessla med sina krypskills som hon arbetat upp under de senaste två månaderna och ska helst vara med och undersöka vad som finns bakom varje stängd dörr/lucka/låda som öppnas. Allt som hittas på golvet eller marken ska smakas på oavsett om det är gräs, grus, leksaker, mat eller nåt annat oidentifierbart. Om hon inte får som hon vill exempelvis krypa ut på balkongen/ner i kattlådan eller inte får leka med roliga sladdar, välta speglar eller annat skoj så blir det HÖGLJUDDA protester, samma sak om mamman skulle råka vända sig om/gå runt ett hörn/lyfta bort barnet från sitt byxben. Pappan är dock också rolig men roligast om mamman inte syns. Andra populära familjemedlemmar är katterna som fortfarande blir magpumpade/luggade/skrikta i örat flera gånger om dagen, trots detta ska de hela tiden fram och stryka sig mot barnet.
 
Att byta blöja och klä på sig är pest och smulan gör varje gång allt för att kämpa emot. Att äta mat funkar okej men roligast är att äta själv, blodpudding, ärtor och smörgåsrån är några av favoriterna. När man ätit färdigt är det också hysteriskt roligt att banka hårt i bordet så att maten flyger åt alla håll alternativt svinga snabbt mot skeden som närmar sig så att den maten också hamnar överallt utom i munnen. Håret har börjat växa så pass att det kan bli lite rufsigt till och med, tänder har vi dock inte sett några ännu. Det tränas för fullt på olika slags joller men hon säger varken mamma eller pappa ännu, hon känner dock igen fler och fler ord.
 
Sömnen har gått lite upp och ner, hon sover i sin egen säng som hon gjort sen hon var ungefär två veckor gammal och senaste veckan har faktiskt nattsömnen fungerat bra. Under senaste månaden har hon gått från två dagsvilor till endast en (och ibland en extra lite kortare) vilket precis börjat fungera hyfsat. Somnar för natten mellan klockan 18:30 och 19:00 efter att ha stökat runt ett tag, äter fortfarande en-två gånger per natt men somnar genast om efter matning och uppstigning sker mellan 04:30 och 07:00.
 
Det står nog inte på nu förrän hon börjar ta sig fram på egna ben utan hjälp vilket vi både ser fram emot och bävar inför, hittills så kan hon resa sig upp utan stöd då och då och står själv i cirka fem sekunder utan att hålla i något.
 
Jag kan nog vid det här laget konstatera att det härmed har blivit mer slitigt att vara hemma än vad det i genomsnitt var att jobba, samtidigt som det är otroligt häftigt att följa utvecklingen hos våran lilla skatt.
 
 
/ Leia 6-9 månader /

Första skorna

Nya skorna testade...barnet är ovanligt skeptiskt och tänker under inga omständigheter stå upp med dem på fötterna.
 
 
/ Leia 6-9 månader /

Separationsfas in da house!

Ja men hej och välkommen då!...det är väl lika bra att få det här eländet överstökat. Jag har ju successivt märkt av hur smulan blir märkbart besvärad av att jag inte under typ all vaken tid har direkt kroppskontakt eller åtminstone befinner mig inom en radie av cirka två meter från henne. Vilket hon visar genom att protestera högljutt så fort jag reser mig upp eller sätter ner henne på golvet, och så håller vi på mest hela dagarna. Detta beteende verkar även endast ha förstärkts den senaste veckan samtidigt som hon typ vägrar somna utan att kämpa emot in i det sista på dagtid = ännu klängigare barn, plus att hon gått från en matning/natt till två. Jag antar att det enda jag kan göra är att slutligen inse att vi trots allt inte klarat oss ifrån den ökända separationsfasen utan nu istället stirrar den rakt i vitögat och får helt enkelt rida ut stormen som alla andra *sliter mitt hår*.
 
Idag sov smulan totalt en timme efter lunch. När vi sedan gick en eftermiddagspromenad i hopp om att hon skulle sova liiite till så visade hon att detta absolut INTE var ett alternativ genom att skrika så högt att flera av de förbipasserande antagligen inte var långt ifrån ett samtal till socialtjänsten. För en stund så lyckades jag distrahera den lilla terroristen genom att visa hur roliga ankorna och fiskmåsarna i parken var, förtjusningen över flygfäna höll i sig i säkert 20 minuter, sedan skrek hon resterande 20 minuter av promenaden hem igen.
 
Jag kan erkänna att eftermiddagen inte varit skitrolig för nån av oss, belöningen var dock att barnet somnade på stört efter att ha druckit en flaska välling klockan halv sju, efter en sådan tidig kväller "ser jag nu fram emot" uppstigning ungefär i soluppgången.
 
 
Boken alla småbarnsföräldrar borde läsa