Sömnbristhjärnan låter bli att leverera
Att ha varit hemma med småkottarna i snart ett år börjar sätta sina spår. Ständig tröttma och en klädstil som får min ordinarie arbetsoverall "landstingspyjamasen" att framstå som lite hipp och modemedveten, men framför allt det GRAVT nedsatta närminnet är några av symptomen. Bara att få på sig kläder och skor är en utmaning då man hunnit glömma vad det var man skulle göra innan man kommit fram till skohyllan.
Efter en ohärlig uppstigning vid fyrasnåret imorse så var hjärnan som vanligt inte direkt på alerten utan snarare lite seg och mosig, "as usual theese days". Min morgonhandlig på ica resulterade således i att jag lyckades betala för maten och sen glömma alla varor på bandet och gå hem. Eller ja jag kom lyckligtvis inte hela vägen hem innan jag kände att nåt saknades utan vände efter en bit. Jag vet nu inte om jag ska se det som ett pinsamt misstag eller en bedrift att jag faktiskt själv kom på mitt misstag OCH lyckades hämta varorna innan nån hunnit plocka bort dem. Nu för tiden får man tydligen vara glad att man får med sig sitt eget huvud när man ska nånstans. Jag orkar liksom inte ens skämmas så länge jag inte glömt nån av ungarna någonstans.
Nu är det dags att förse den stackars slitna hjärnan med lite energi i form av dagens andra frukost, sen ska jag försöka komma ihåg att hämta på förskolan...wish me luck!
